Ego-tid

Ända sedan i fredags har jag fått tacklas med något så ocoolt som ångest. Det gör ont och jag kan inte göra något riktigt än. Jag vill men jag vet också att det är viktigt att låta det vara ett tag så man bättre och lättare kan ta tag i det. Jag gör det imorgon när jag äntligen ska få closure men tills dess känns det ganska långt.

Jag har medvetet ignorerat mina telefoner som ständigt ger mig panik och detta på grund av en enda anledning. Anledningen är att jag vill ha tid för mig. Sån tid som jag kräver minst tre gånger i veckan men som jag med enorm tur bara får en gång i månaden. Jag går i taket. Dels för att jag nu förlorat något som jag faktiskt ville kämpa för och dels för att jag måste tacklas med de demoner som finns i denna lägenhet. Med andra ord är det rätt tufft nu vart jag än vänder mig och det känns som det dåliga bara lurar bakom varje hörn. Jag vill inte göra det här själv men jag måste. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att om jag inte gör det själv så kommer jag bara stöta bort de som är nära, ännu mer än vad jag redan gör. Mesigt kanske men jag måste hitta tillbaks till det mönster jag hade för ungefär ett år sen.

Under den tiden lät jag inget peta sönder mig. Jag lät ingen och ingenting såra mig på något sätt och jag kände att jag mådde så himla bra. Men nu känner jag mig bara jagad. Jagad av jävligheterna här, jagad av de som faktiskt bryr sig och jagad av tiden. Jag vet inte hur detta kommer sluta men en röst inom mig säger att jag kommer stå med båda fötterna på jorden, starkare än någonsin. Frågan är bara när och hur jag gör detta utan att krypa in i ett skal. Jag är fortfarande förvirrad och jag vet egentligen vad jag ska göra för att inte såra de som bryr sig men hur gör man när man vet att oavsett vad man gör så såras någon?

Jag mår illa bara av att lyssna på musik och då har det gått alldeles för långt. Det enda jag lyssnar på nu är Awake. Den är som en tillfällig drog som saktar ner mina tankar men så fort en av telefonerna ringer, får jag panik och irrar runt som en höna i en bur.

Mina drömmar och mål känns så långt borta och min planering har gått åt helvete. Tur det att man har flera back-up planer men alla de kräver tid och tid är något som jag känner att jag inte har. Hur i hela friden ska jag klara av det här? Det verkar som om jag känner mig sämre för var minut som går och jag vet inte. Hela detta inlägget är som ett virrvarr av massa ord som jag så flitigt spottar ur mig medan mina fingrar löper snabbt över tangentbordet. Jag ska nog ta och städa så jag får bort lite av stressen. Och efter det ska jag njuta av ett bubbelbad, följt av en middag och ytterligare en kväll fylld med anime och eventuellt en film.

//c_Cae; if good things happen to good people, does that make me bad for now? or is it cause I started waiting for something that seem so distant? after all, nothing good comes out of waiting but if it requires action, which one is the best?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s