Sjukgymnasten och vårrullen

Först och främst; stort grattis till gnun som fyller år idag.

Dagens höjdpunkt måste ha varit besöket hos sjukgymnasten och resan hem. Det enda som jag och sjukgymnasten min pratar om är något som jag ser fram emot att göra mycket av i mitt liv. Resa. Vi snackar om en äldre herre som rest till alla håll och kanter på denna planet; arabländerna, USA, Amazonas, Asien och Australien. Mannen har varit precis överallt. Och varenda resa verkar vara ett livs äventyr. I Brasilien lockade han ut stora spindlar från hål i marken, hade problem med att kommunicera den portugisisk-talande befolkningen och såg en väns flytväst bli söndertuggad av en kajman. Och jag kan just nu bara lyssna i avund. Amazonas har alltid förbryllat mig och vi ska inte ens tala om Australien.

Ju mer jag tänker, hör och talar om allt som relaterar till dessa två områden, desto mer får det mig att fundera på om jag verkligen vill ge upp marinbiologin helt och hållet. Jag vill inte spendera 5 år vid skolbänken men det ger mig min dröm som jag levt med sedan jag var 8. Egentligen är det lite skumt att jag redan som 8-åring visste vad jag ville bli och om jag tänker efter så tror nog mitt 8-åriga jag hade varit otroligt besviken på mig själv. Samtidigt som dessa tankar snurrar runt i virrvarret bakom skallbenet, så dyker det tankar upp om varför jag så gärna vill ha ett kontorsjobb i framtiden. Jovisst finns pengarna där men vill man göra något som man må vara grym på men som man inte riktigt blir lycklig av? I mitt sinnes klarsynthet så vill jag inte men så är det ju ett allmänt faktum att jag är lika förvirrad som jag är hungrig.

Bussresan hem fick mig att tänka på alla bumpy rides som man hade när man var i Vietnam. Bussen som ska ta mig till Södervärn är gammal och jag tänker att det kan bli mysigt. Optimistiskt kanske men så är det ju också så att gamla bussar faktiskt är varmare än vad de nya, betydligt fancier bussarna (MAN-, Volvo- alt. Mercedes-bussarna) är. Bland solstrålarna rakt i ansiktet och en bländad blick på all äcklig snö, känner jag hur hela jag flyger en halv centimeter upp i luften från sätet. Kul. Och så händer det om och om igen och det blir bättre av att man kör på kullerstenarna på Gustav.

Kanske inte alltid kul och definitivt inte för alla men det blev som grädden på moset när man fick musik i öronen också. Jag hade också en väldigt intressant tankeställning på vägen till sjukgymnastiken men jag kommer inte på den. Nåja, är det viktigt så kommer det tillbaka sen.

//c_Cae; är kanske äckligt positiv och mer intellektuell än vanligt

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s