Leaving my heart in Malmö

Min födelsedagsweekend var alldeles fantastisk. Till helgen fick man två smålänningar i form av Eva och Pontus. Nya band knöts och vi fick en ordentlig (läs vuxen) helg med besök på Syltan och trubadurmusik i dess finaste form.
Normalt gillar jag inte uppvaktning men denna gången var det speciellt. Olikt andra år så var det inte bara jag som fyllde år. I år delades födelsedagen med årsdagen också. En del må tycka att det är dumt men för mig underlättar det. För om det i mitt huvud blir en årsdag mer än vad det är en födelsedag så flippar jag inte ut lika mycket.

Lika snabbt som Eva och Pontus kom, lika snabbt åkte de. Men som alltid så fattar man tycke för den fina staden Malmö och la familia så en resa till blir det för våra vänner när jag är tillbaka.
Tisdagen ägnades åt Köpenhamn och Tivoli. En otrolig date och även om det inte blev så mycket åkande så fick jag i alla fall min första arcade-date.
Resten av veckan har redan hunnit bli ett minne blott men det har blivit ett minne för livet. Mycket tid spenderades med familjen och för en gångs skull kändes det bra. Även om jag inte har sovit hemma hos mamma så mycket (vilket btw fick mig att känna som jag blivit heltidssambo) så har det varit okej.

Klockan är just nu 0558 och jag kan knappt förstå att jag är väldigt långt från mitt hjärtas Malmö. Det är inte staden jag lämnar som jag kommer att sakna, utan människorna. Precis innan jag steg på taxin, kände jag hur hårt jag höll om mamma för att jag visste att jag skulle sakna henne.
Det underlättade dock när chauffören visade sig vara snäll och pratglad trots den tidiga timmen. Väl på centralen står tåget redan på plats och inte förrän min hälft dyker upp, inser jag hur svårt det här kommer vara. Jag har försökt mentalt förbereda mig inför det och jag visste att det skulle bli svårt. Men inte så svårt att jag skulle gråta hela vägen till Hässleholm och lite till.
Jag har inte den blekaste aning om var jag är men tårarna rinner än och det suger. Jag borde köpa kaffe. Men åter till ämnet. Jag vet att vi klarar det här och det är jobbigt. Och så ska jag ju bo hos det mest kärleksfulla paret jag känner, det ska ju få mig att sakna mamma, brorsan och min hälft mindre.
Tanken att vi utsatts för påfrestande prövningar på sistone tröstar en del. Överlevde vi dem, så överlever vi det här. Det är ju trots allt bara 20 (otroligt långa) dagar. Och redan nu ser jag fram emot hemresan. Man ska ju trots allt åka första klass i dubbeldäckad X2000. Win!

//c_Cae; har verkligen hittat hem även om man i bekräftelsens stund måste åka iväg. Jag känner redan saknad men det betyder ju bara att jag älskar Er <3

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s