Förebilder och sånt

På sistone har jag tänkt en del på det här med att vara en förebild och jag vet inte om det är universums sätt att säga till mig att inspirera mer eller bli inspirerad mer och samtidigt som jag tänkt på det så har det dykt upp fler och fler blogginlägg i ämnet.

Runt omkring mig ser jag vänner och bekanta som tacklar med sina problem lite överallt och jag tycker om att de envist ska lösa sina problem. Det är ju trots allt ingen mening i att älta i ett problem – med tiden tar problemet din identitet och helt plötsligt står man där som ett gigantiskt frågetecken. Trots att det bara var igår som jag inte hade någon motivation så har jag redan hittat anledningen varför den lös med sin frånvaro. I mina tankegångar under dagens pluggande, har jag insett en väldigt positiv sak.
Även om det just nu känns som en del bloggar om sina nedgångar så känner jag inte av den negativa trenden över huvudtaget. Jag säger inte att det är fel att blogga om det mindre roliga i livet när jag själv inte minns hur det känns att vara deppig eller känna behovet att ens skriva om det. Jag minns inte när jag var nere sist att jag inte orkade med vardagen.

Ända sedan jag hörde uttrycket “If you got time to complain about the problem, you got time to fix it” (Tack Sam Jackson), så har jag försökt leva efter det. Jag diskuterar mer än gärna vad det nu är för problem som stör en vän/bekant till mig men då får man räkna med att jag kommer med lösningar. Jag löser problem, jag blir inte dem.
Jag minns när jag för två år sen blev tillfrågad om jag hade en förebild och ännu kan jag inte svara på det. Kanske låter detta narcissistiskt men jag ser upp till mig själv därför att jag vet exkat vad som har präglat mig och format mig till den jag är idag. Jag har gått många felsteg men inget av dessa felsteg har varit nitlotter. Jag har alltid lärt mig något och om något bör jag vara stolt över mitt förflutna, och det är jag idag.

Allt händer av en anledning och jag vill tro att den anledningen är att man ska lära sig något nytt eller bli påmind om en gammal läxa. Jag lär mig något, gott eller ont, alltså vinner jag. Så istället för att maskera min blogg och mig själv så väljer jag att skriva om hur jag ser saker och ting.

Och det är rätt det man säger att livet är en dans på rosor – trampar man fel, sticker man sig på en tagg och man lär sig att gå vidare försiktigare. Men visst, det suger rätt mycket om man är allergisk mot rosor.
Jag har slutat att vara den som skyr ljuset och väntar på att någon ska visa vägen ut, har du?

//c_Cae; dagens lol: bakterier kan också få sexuellt överförda sjukdomar

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s