Det om att vara vuxen

Det är inte bara jag. I lördags var jag på en avskedsfest hos en kompis som ska flytta till Stockholm och det märktes knappt att man inte setts på ett par år. En betryggande känsla men jag insåg snabbt att de fem åren som har gått sedan vår student verkligen yttrade sig. Att flytta hemifrån för att plugga har aldrig varit en big deal för mig men att flytta för ett jobb har jag alltid sett som ett gigantiskt kliv till vuxenlivet.

Det hela började med att man började umgås med nytt folk. När en numera väldigt kär vän flög hem från Australien till sin ofödda son, kändes som ett startskott för oss alla. Människor i min närhet tar examen till höger och vänster, de bytar jobb och flyttar och bildar familj. Vissa närmare än vad man någonsin trott och andra längre bort.
Själv märker jag hur jag prioriterar annorlunda jämfört med vad jag hade prioriterat för fem år sen. Jag sätter skolan framför allt annat och då menar jag det verkligen. Jag har sagt det förut men då var jag naiv och ville hellre göra annat än att plugga. Nu är det en hel annan visa, jag vill inte ens ha helg. Det märkte jag riktigt mycket under fredagskvällen då jag inte ens kunde släppa ifrån mig min bok under bussresan. Inte förrän man hade en stor kram väntades ett par centimeter från mig var det som jag faktiskt släppte mitt lass.

Sittandes till Theos fina toner på Syltan, tänkte jag först på hur mycket effektivare det hade varit om jag satt hemma och pluggade istället. Men då slog det mig att jag måste kunna slappna av lite då och då för att kunna lyckas med skolan och även om det tog mig en dag att göra det så kommer jag göra stora framsteg med det ändå.
Det är vid sådana tillfällen som jag faktiskt inser att jag blivit vuxen. Samtidigt vill jag inte släppa barnet inom mig. Det är ju trots allt tack vare henne som jag har riktigt roligt som om jag inte hade ett care in the world. Och det bevisades när jag satt på Biologihusets gräsmatta och petade sönder det klippta gräset med en pinne – helt enkelt för att jag kunde vara barn just då.

Det känns skönt att växa på så sätt. Det är så mycket som på något sätt känns så otroligt mycket finare i livet och det uppskattades. Apropå uppskattning, att komma hem till en lägenhet med endast tända ljus och vin på soffbordet är det näst finaste som var denna helgen. Det finaste är att jag fick dela med mig det med någon jag håller oerhört kär.

//c_Cae; the only one that looks forward to Monday!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s